BARA ALICE STEEN PETTERSSON

jag är inte den som öppnar mig för vem som helst, jag är ofta osäker på vilka jag bärettar vissa saker för.
det är en sak, en sak  få vet, jag har inte velat bäretta det för alla, eller jo jag har velat men inte vågat, jag har inte velat visa mig svag inför andra. jag bigär inte att ni ska sitta och läsa den hära texten, men jag vill bara få det skrivet. jag kommer inte nämna personen, så det underlättar om ni inte frågar. dom som vet det hära vet att jag litar på dom, och seriöst nu skulle jag någon gång få höra att det har spridit sig, ja då är det oförlåtligt. iallafall det hände en sak för åtta år sedan, som jag alltid kommer få leva med, jag kan gråta i flera timmar, för jag vet inte när det kommer ta slut? jag vet inte när jag inte kommer orka leva längre, utan dig. känna din närhet, du led och jag led med dig. jag kan inte fatta det, .. grejen är att jag vill inte att det ska komma ut, för jag vet hur snappt rykten sprids i plugget, jag vet hur lätt jag har för att stika bara stika ifrån all skit. ingen ser, för jag visar det inte jag försöker vara lycklig för jag inte vill oroa andra i min närhet. åtta år har jag levt med saknaden, ingen förstår. åtta år, folck fråga mig om psykolog? jag vet, det kanske är bra? men hur svårt är det inte att öppna och bäretta om sitt problem? hur man lider utav saknaden efter en person som betydde världen för en. dom som vet, tror jag har gått vidare, för jag säger aldrig något, men det kommer jag aldrig att göra. tårarna bara rinner ner för kinden just nu. du var mitt allt, jag levde för dig. jag vill inte förstå att du lämmnade mig, men jag måste jag är ledssen. jag vet att du inte ville lämmna mig men du orkade inte mera. jag vill bara lämmna allt, för jag känner att ingeting fungerar nu längre, inget.